Det är, tycker jag, mer sanning än trött klyscha att det var bättre förr.
Lite av varje var faktiskt bättre förr.
Den här bloggen uppdaterades till exempel förr. Bättre.
Det var ska och arbetarklassfotboll i England. Bättre.
Olof Palme var statsminister. Bättre.
Man behövde inte teve för att fatta hur man äter eller tar hand om sina barn, det räckte med sunt förnuft. Bättre.
Den svenska ungdomen var arg och politisk och inte fördummad och modebloggande. Bättre.
Hopplösheten var inte lika stor, osäkerheten var inte lika stor, bajsnödigheten var inte lika stor. Bättre var det förr.
onsdag 24 juni 2009
fredag 19 december 2008
Cosa Nostra och Kupolen
Omkring 1 200 karabinjärer genomförde på tisdagen razzior och massgripanden i Palermo och i några toskanska provinser i ett försök att kväva en nytändning inom den sicilianska maffian La Cosa Nostra (Vår Sak). Huvudåklagaren i Palermo Francesco Messineo har, med hjälp av personer ur DDL (Direzione Distrettuale Antimafia), lett undersökningen som har intensifierats de senaste veckorna, dels av rädsla för att misstänkta ska fly och dels då ett mord har planlagts. Gripandet av ett hundratal maffiamedlemmar är resultatet av nio månaders spanarbete, operation "Perseus", och kan ses som historisk i dessa sammanhang.
Det man har befarat är att äldre mafiosi är på väg att återskapa den så kallade Kupolen, La Cupola, enligt traditionellt mönster. Kupolen är det högsta konstitutiva organet i Cosa Nostras pyramidstruktur. La Cosa Nostra består - kortfattat - av familjerna (le famiglie eller le cosche) och ett distrikt administreras av tre familjer (il mandamento). Varje mandamento har i sin tur en representant (il capo-mandamento) i Kupolen, eller Kommissionen som den också kallas. Sedan Salvatore "il Barone" (Baronen) Lo Piccolo anhölls i november förra året har det varit osäkert om den regionala kupolen över huvud taget har fortsatt att existera. Banden mellan de olika sicilianska provinserna tycks i varje fall ha försvagats och makten har till stor del centraliserats till Palermo. Något som inte är särskilt märkligt med tanke på att det är där nästan alla familjer bor och är verksamma i dag. Det är helt enkelt inte lika nödvändigt med en kommission som sammanknyter hela ön, och gissningsvis finns det numera en stark, lokal kommission i Palermo och några inte alls lika starka på andra håll.
Originalmodellen av den sicilianska kupolen bildades hur som helst i februari 1958 efter flera möten med den amerikanske Cosa Nostra-bossen Joseph Bonanno. I USA hade konceptet redan använts med framgång. Maffian på Sicilien behövde ett verktyg för att likaledes stävja interna mord och vendettor som för att minimera insynen och göra verksamheten så vattentät som möjligt. Under det första maffiakriget upplöstes kupolen tillfälligt, och efter en pånyttfödelse 1970 fick den en diktatorisk karaktär som inte alls överensstämde med grundtanken. När sedan det andra maffiakriget (från '78 till cirka '83) utbröt började kupolen föra en alltmer tynande tillvaro.
Den berömda Corleoneklanen tog kontroll över kupolen under 80-talet och hade som enda familj två representanter närvarande vid mötena. Dessa var dåvarande bossen Salvatore Riina - "Totò u Curtu" (Tutò den korte; 158 cm livsfara) - och Bernardo Provenzano - "Binnu u tratturi" (Traktor-Binnu; därför att han likt en traktor utplånade sina fiender). Provenzano skulle senare bli Riinas efterträdare som ledare för familjen tillika ledare för hela Cosa Nostra fram till arresteringen i april 2006.
Totò Riina greps i mitten av januari 1993 och som en följd av det upphörde kupolen med sina kontinuerliga sammankomster. Polisens upptrappade aktioner hade försatt hela organisationen i svårigheter och att mötas över provinsgränserna var för riskabelt. Förändringarna i organisationen har sålunda i hög grad framtvingats genom ökad polisrepression och som en direkt konsekvens av att huvudmän har infångats.
Den äldsta mafioson som greps vid razziorna i tisdags är hela 87 år gammal. Många av de äldre är ännu aktiva inom organisationen, så förutsättningarna finns för att återuppta det effektiva kupolstyre som rådde under Cosa Nostras glansdagar. Det skulle även kunna innebära att de ideal och principer som den första kupolen vilade på åter börjar respekteras på allvar. Basta med användandet av droger, basta med kasinospel, basta med att ge sig på kvinnor eller att tjäna pengar på deras kroppar. Kanske skulle då Cosa Nostra bli riktigt starkt igen. Men det som talar emot är att såväl polisens som den allmänna opinionens kunskap om maffian på Sicilien, liksom på andra ställen i Italien, är en helt annan i dag än för 50 år sedan. På juldagen ser jag - förutom en knäckebrödsmacka med julskinka och senap - fram emot att sätta tänderna i den mordhotade Roberto Savianos uppmärksammade dokumentärroman Gomorra om Camorran i Kampanien.
Naturligtvis går det inte att bortse ifrån alla fasansfulla mord och andra brott som har skett och sker i Cosa Nostras namn, men samtidigt finns det onekligen något fascinerande med maffians värld. Tydligen är det så att gatumusikanter i Neapel spelar Gudfaderns ledmotiv inte för att vara ironiska utan på fullaste allvar, och i min föreställning är verkligheten snarlik filmen...
Jag vet att det inte är så, men ändå inbillar jag mig att innanför väggarna i vita villor kring Palermo sitter herrar klädda i nystrukna skjortor och skräddarsydda kostymer, de röker stora cigarrer, dricker den dyraste sortens cognac och traktens röda vin, tillsammans tömmer de långsamt och stilfullt ett, sedan ytterligare ett, mahognybord av mat som är mammatillagad på de färskaste och bästa råvarorna, överallt fat med berg av pasta och musslor, pikantstarka oliver och ostar som stegrande försätter gommen i njutningstillstånd, toner av Bellini strömmar fram genom den öppna aftonsalen, på väggarna trängs storartad religiös konst, måhända inte särskilt utmanande men med ett samlat aktionsvärde som skulle hjälpa Island ur finanskrisen, i den jättelika bokhyllan står en Verga bredvid en Meli bredvid en Dante bredvid en bibel, i Mercedesen med svart, glänsande lack nere på garageuppfarten ligger något kilo vitt guld från Colombia i väntan på sin mottagare och på den breda empirebädden en lucia från Siracusa, änglalikt fager men djävulskt lidelsefull, i väntan på att ta emot.
***
Så här i jul- och julklappstider vill jag, förutom Gomorra då, komma med ytterligare ett boktips på temat maffia - Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Denna bok blev också väldigt uppmärksammad när den kom ut, men av helt andra skäl. Visst, Lundgren är de facto paranoid. Men räknar man bort allt förtal och all förföljelsemani, så finns fortfarande de medryckande avsnitten om livet i Neapels spanska kvarter kvar. Dessutom är skvallret om manliga författarkollegor som Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren roande, ehuru man inte bör ställa sig okritisk till sanningshalten.
***
Film från La Repubblica som visar polisens tillslag mot Cosa Nostra i Palermo:
http://tv.repubblica.it/piu-visti/settimana/mafia-maxi-blitz-in-sicilia/27356?video
***
Källor: La Repubblica, Corriere della Sera, italienska och engelska Wikipedia samt allmänt googlande.
Det man har befarat är att äldre mafiosi är på väg att återskapa den så kallade Kupolen, La Cupola, enligt traditionellt mönster. Kupolen är det högsta konstitutiva organet i Cosa Nostras pyramidstruktur. La Cosa Nostra består - kortfattat - av familjerna (le famiglie eller le cosche) och ett distrikt administreras av tre familjer (il mandamento). Varje mandamento har i sin tur en representant (il capo-mandamento) i Kupolen, eller Kommissionen som den också kallas. Sedan Salvatore "il Barone" (Baronen) Lo Piccolo anhölls i november förra året har det varit osäkert om den regionala kupolen över huvud taget har fortsatt att existera. Banden mellan de olika sicilianska provinserna tycks i varje fall ha försvagats och makten har till stor del centraliserats till Palermo. Något som inte är särskilt märkligt med tanke på att det är där nästan alla familjer bor och är verksamma i dag. Det är helt enkelt inte lika nödvändigt med en kommission som sammanknyter hela ön, och gissningsvis finns det numera en stark, lokal kommission i Palermo och några inte alls lika starka på andra håll.
Originalmodellen av den sicilianska kupolen bildades hur som helst i februari 1958 efter flera möten med den amerikanske Cosa Nostra-bossen Joseph Bonanno. I USA hade konceptet redan använts med framgång. Maffian på Sicilien behövde ett verktyg för att likaledes stävja interna mord och vendettor som för att minimera insynen och göra verksamheten så vattentät som möjligt. Under det första maffiakriget upplöstes kupolen tillfälligt, och efter en pånyttfödelse 1970 fick den en diktatorisk karaktär som inte alls överensstämde med grundtanken. När sedan det andra maffiakriget (från '78 till cirka '83) utbröt började kupolen föra en alltmer tynande tillvaro.
Den berömda Corleoneklanen tog kontroll över kupolen under 80-talet och hade som enda familj två representanter närvarande vid mötena. Dessa var dåvarande bossen Salvatore Riina - "Totò u Curtu" (Tutò den korte; 158 cm livsfara) - och Bernardo Provenzano - "Binnu u tratturi" (Traktor-Binnu; därför att han likt en traktor utplånade sina fiender). Provenzano skulle senare bli Riinas efterträdare som ledare för familjen tillika ledare för hela Cosa Nostra fram till arresteringen i april 2006.
Totò Riina greps i mitten av januari 1993 och som en följd av det upphörde kupolen med sina kontinuerliga sammankomster. Polisens upptrappade aktioner hade försatt hela organisationen i svårigheter och att mötas över provinsgränserna var för riskabelt. Förändringarna i organisationen har sålunda i hög grad framtvingats genom ökad polisrepression och som en direkt konsekvens av att huvudmän har infångats.
Den äldsta mafioson som greps vid razziorna i tisdags är hela 87 år gammal. Många av de äldre är ännu aktiva inom organisationen, så förutsättningarna finns för att återuppta det effektiva kupolstyre som rådde under Cosa Nostras glansdagar. Det skulle även kunna innebära att de ideal och principer som den första kupolen vilade på åter börjar respekteras på allvar. Basta med användandet av droger, basta med kasinospel, basta med att ge sig på kvinnor eller att tjäna pengar på deras kroppar. Kanske skulle då Cosa Nostra bli riktigt starkt igen. Men det som talar emot är att såväl polisens som den allmänna opinionens kunskap om maffian på Sicilien, liksom på andra ställen i Italien, är en helt annan i dag än för 50 år sedan. På juldagen ser jag - förutom en knäckebrödsmacka med julskinka och senap - fram emot att sätta tänderna i den mordhotade Roberto Savianos uppmärksammade dokumentärroman Gomorra om Camorran i Kampanien.
Naturligtvis går det inte att bortse ifrån alla fasansfulla mord och andra brott som har skett och sker i Cosa Nostras namn, men samtidigt finns det onekligen något fascinerande med maffians värld. Tydligen är det så att gatumusikanter i Neapel spelar Gudfaderns ledmotiv inte för att vara ironiska utan på fullaste allvar, och i min föreställning är verkligheten snarlik filmen...
Jag vet att det inte är så, men ändå inbillar jag mig att innanför väggarna i vita villor kring Palermo sitter herrar klädda i nystrukna skjortor och skräddarsydda kostymer, de röker stora cigarrer, dricker den dyraste sortens cognac och traktens röda vin, tillsammans tömmer de långsamt och stilfullt ett, sedan ytterligare ett, mahognybord av mat som är mammatillagad på de färskaste och bästa råvarorna, överallt fat med berg av pasta och musslor, pikantstarka oliver och ostar som stegrande försätter gommen i njutningstillstånd, toner av Bellini strömmar fram genom den öppna aftonsalen, på väggarna trängs storartad religiös konst, måhända inte särskilt utmanande men med ett samlat aktionsvärde som skulle hjälpa Island ur finanskrisen, i den jättelika bokhyllan står en Verga bredvid en Meli bredvid en Dante bredvid en bibel, i Mercedesen med svart, glänsande lack nere på garageuppfarten ligger något kilo vitt guld från Colombia i väntan på sin mottagare och på den breda empirebädden en lucia från Siracusa, änglalikt fager men djävulskt lidelsefull, i väntan på att ta emot.
***
Så här i jul- och julklappstider vill jag, förutom Gomorra då, komma med ytterligare ett boktips på temat maffia - Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Denna bok blev också väldigt uppmärksammad när den kom ut, men av helt andra skäl. Visst, Lundgren är de facto paranoid. Men räknar man bort allt förtal och all förföljelsemani, så finns fortfarande de medryckande avsnitten om livet i Neapels spanska kvarter kvar. Dessutom är skvallret om manliga författarkollegor som Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren roande, ehuru man inte bör ställa sig okritisk till sanningshalten.
***
Film från La Repubblica som visar polisens tillslag mot Cosa Nostra i Palermo:
http://tv.repubblica.it/piu-visti/settimana/mafia-maxi-blitz-in-sicilia/27356?video
***
Källor: La Repubblica, Corriere della Sera, italienska och engelska Wikipedia samt allmänt googlande.
måndag 24 november 2008
Språklära
Det klagas inte så sällan på dialektal och slang. Det är väldigt synd att man stirrar sig så blind på vad som är grammatiskt korrekt och inkorrekt att man helt glömmer bort att känna efter.
Dialekter och slanguttryck bör självklart inte ses som en språklig börda. Tvärtom är det dessa språkets olika nyanser som gör det så mycket mer levande, så mycket mer dynamiskt, som vidgar dess ramverk. I vardagligt tal som i skrift.
Att möta dialektal från sina egna hemtrakter kan dessutom bli rysligt sentimentalt för den utflyttade inom eller utanför landets gränser. Gefle Dagblad har samlat in läsarnas minnen från snöovädret som härjade i staden 1998. En läsare minns:
"Enda sättet att ta sig fram på då var med skidor eller snöskoter, militären lära ta bandvagn till affärerna för att en del varor tog slut, t. ex mjölk. Kommer inte ihåg så mycket mer."
Ordet lära som det används här betyder inte som i rikssvenskan vetenskap eller att lära ut något. Nej, det är en slags imperfektböjning av lär som på Gävlemål ofta används i stället för måste. I denna mening fyller lära funktionen av ett verb som förmodligen bäst skulle kunna ersättas av behövde: "militären behövde ta bandvagn till affärerna..."
Men det ska givetvis aldrig ersättas. En stor del av ett språks charm är just den variation det bär på, och för att variationen inte ska försvinna är det en nödvändighet att språket tillåts verka mer eller mindre obehindrat. Bygger man upp akademiska barriärer i ett försök att stävja språket är det enda man egentligen gör att förhindra och begränsa dess möjligheter.
Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser det talspråkliga lära användas på detta sätt i skrift. Det är väl möjligen horribelt enligt en samlad kår av språkväktare och regelivrare. Men jag och (antagligen också) Fredrik Lindström står på oss. Vi behöver dialekter - och för den delen slang. De är utvecklande, positiva krafter för språket och inte bromsande, destruktiva sådana.
Samtidigt slås jag av insikten att om jag blir så innerligt lycklig över detta lilla lära, i ett mejl som skrivits i all hast och skickats till en lokalblaska, då borde det rimligtvis vara som en himmelskt lång och intensiv känsloorgasm för en infödd västerbottning att plöja igenom Sara Lidmans Jernbaneepos.
Dialekter och slanguttryck bör självklart inte ses som en språklig börda. Tvärtom är det dessa språkets olika nyanser som gör det så mycket mer levande, så mycket mer dynamiskt, som vidgar dess ramverk. I vardagligt tal som i skrift.
Att möta dialektal från sina egna hemtrakter kan dessutom bli rysligt sentimentalt för den utflyttade inom eller utanför landets gränser. Gefle Dagblad har samlat in läsarnas minnen från snöovädret som härjade i staden 1998. En läsare minns:
"Enda sättet att ta sig fram på då var med skidor eller snöskoter, militären lära ta bandvagn till affärerna för att en del varor tog slut, t. ex mjölk. Kommer inte ihåg så mycket mer."
Ordet lära som det används här betyder inte som i rikssvenskan vetenskap eller att lära ut något. Nej, det är en slags imperfektböjning av lär som på Gävlemål ofta används i stället för måste. I denna mening fyller lära funktionen av ett verb som förmodligen bäst skulle kunna ersättas av behövde: "militären behövde ta bandvagn till affärerna..."
Men det ska givetvis aldrig ersättas. En stor del av ett språks charm är just den variation det bär på, och för att variationen inte ska försvinna är det en nödvändighet att språket tillåts verka mer eller mindre obehindrat. Bygger man upp akademiska barriärer i ett försök att stävja språket är det enda man egentligen gör att förhindra och begränsa dess möjligheter.
Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser det talspråkliga lära användas på detta sätt i skrift. Det är väl möjligen horribelt enligt en samlad kår av språkväktare och regelivrare. Men jag och (antagligen också) Fredrik Lindström står på oss. Vi behöver dialekter - och för den delen slang. De är utvecklande, positiva krafter för språket och inte bromsande, destruktiva sådana.
Samtidigt slås jag av insikten att om jag blir så innerligt lycklig över detta lilla lära, i ett mejl som skrivits i all hast och skickats till en lokalblaska, då borde det rimligtvis vara som en himmelskt lång och intensiv känsloorgasm för en infödd västerbottning att plöja igenom Sara Lidmans Jernbaneepos.
torsdag 20 november 2008
Läsvärt i DN
Ni är förmodligen som jag. Går in på en blogg och ser att den inte har uppdaterats nu heller. Går vidare in på nästa. Sedan kollar ni mejlen. Sedan tittar ni på klockan. Tänker "oj" och sedan "nej, man kanske skulle få något gjort ändå".
Och så går ni in på en blogg igen bara för att upptäcka att den inte har uppdaterats.
Därför blir det till en liten överraskning när den där bloggen som inte har uppdaterats på en evinnerlighet plötsligt innehåller ett nytt inlägg. Jag vill väl mest meddela att jag lever. Men jag tänkte också mjukrulla igång den här bloggen igen genom att på klassiskt morgonprogramsmanér sprida ut en massa tidningar på ett för litet bord och utbrista något i stil med "då ska vi ta en titt på vad som har hänt i världen".
Jag läser Dagens Nyheter varje dag. Långsamt. Alla delar utom ekonomin och de om bilar och bostäder. Här kommer ett litet DN-urval från den senaste veckan:
* Författaren Niklas Rådström attackerar med vass penna den ännu inte avslutade statliga kulturutredningen över ett heluppslag i måndagens kulturdel.
Rådström angriper bland annat vanföreställningen om kulturarbetare som lata bidragsberoende parasiter. "Jag har i mer än tre decennier varit verksam som författare och har fan i mig inte en enda dag baserat min verksamhet på något annat än arbete", ryter han. Det är förstås sant. Men jag har svårt att tro att allt detta arbete har varit så betungande då man i författaryrket har förmånen att räkna in livets alla små inslag och behag i arbetstiden, arbetet slutar eller börjar alltså aldrig. Ett samtal över en ölsejdel i en mörk källarkrog. En vacker utsikt i Provence. En kubansk cigarr. En perfekt tillagad havsaborre. Liv, författarskap och arbete går hand i hand och det är omöjligt att dra skarpa gränser däremellan.
Men arbetet är viktigt hur som helst och ger upphov till många läsupplevelser. Därför är Niklas Rådström, och kanske framför allt mindre etablerade författare, värda bättre ekonomiska förutsättningar.
Till sist tar Rådström upp något som jag har lätt att känna igen mig i. Humanorian har, i jämförelse med många andra länder, en upprörande låg status i den svenska universitetsvärlden. Vid mitt universitet i Italien fanns det filosofikurser knutna till i stort sett alla ämnen, på samtliga fakulteter, och också i övrigt ett oerhört brett utbud för kulturstudenten. Kulturen genomsyrade allt. Självklart, för så är det ju, kan man tycka. Men inte i Sverige.
Jag läste en kurs vars namn till svenska kan översättas Instrument för studerandet av modern konst. Kursen handlade alltså inte direkt om modern konst utan i första hand om hur man studerar modern konst. Engagerade studenter. Engagerad lärare. En möjlighet att besöka utställningar runt om i Genua. Oändligt intressant - trots att jag knappt fattade hälften.
Vid svenska universitet är det precis den typen av konstkurser som blir de första att ryka när stymparkniven åker fram. Tyvärr.
* En amerikansk undersökning har visat att ecstasy kan lindra posttraumatisk stress.
- Stämmer resultaten så är det helfestligt, säger Elias Eriksson, professor i farmakologi vid Göteborgs universitet tillika vän av mörk humor.
* Cem Özdemir, ny partiledare för De gröna i Tyskland, och en hyffsat kortklippt John Lennon...
Förvirringen är total.
Och så går ni in på en blogg igen bara för att upptäcka att den inte har uppdaterats.
Därför blir det till en liten överraskning när den där bloggen som inte har uppdaterats på en evinnerlighet plötsligt innehåller ett nytt inlägg. Jag vill väl mest meddela att jag lever. Men jag tänkte också mjukrulla igång den här bloggen igen genom att på klassiskt morgonprogramsmanér sprida ut en massa tidningar på ett för litet bord och utbrista något i stil med "då ska vi ta en titt på vad som har hänt i världen".
Jag läser Dagens Nyheter varje dag. Långsamt. Alla delar utom ekonomin och de om bilar och bostäder. Här kommer ett litet DN-urval från den senaste veckan:
* Författaren Niklas Rådström attackerar med vass penna den ännu inte avslutade statliga kulturutredningen över ett heluppslag i måndagens kulturdel.
Rådström angriper bland annat vanföreställningen om kulturarbetare som lata bidragsberoende parasiter. "Jag har i mer än tre decennier varit verksam som författare och har fan i mig inte en enda dag baserat min verksamhet på något annat än arbete", ryter han. Det är förstås sant. Men jag har svårt att tro att allt detta arbete har varit så betungande då man i författaryrket har förmånen att räkna in livets alla små inslag och behag i arbetstiden, arbetet slutar eller börjar alltså aldrig. Ett samtal över en ölsejdel i en mörk källarkrog. En vacker utsikt i Provence. En kubansk cigarr. En perfekt tillagad havsaborre. Liv, författarskap och arbete går hand i hand och det är omöjligt att dra skarpa gränser däremellan.
Men arbetet är viktigt hur som helst och ger upphov till många läsupplevelser. Därför är Niklas Rådström, och kanske framför allt mindre etablerade författare, värda bättre ekonomiska förutsättningar.
Till sist tar Rådström upp något som jag har lätt att känna igen mig i. Humanorian har, i jämförelse med många andra länder, en upprörande låg status i den svenska universitetsvärlden. Vid mitt universitet i Italien fanns det filosofikurser knutna till i stort sett alla ämnen, på samtliga fakulteter, och också i övrigt ett oerhört brett utbud för kulturstudenten. Kulturen genomsyrade allt. Självklart, för så är det ju, kan man tycka. Men inte i Sverige.
Jag läste en kurs vars namn till svenska kan översättas Instrument för studerandet av modern konst. Kursen handlade alltså inte direkt om modern konst utan i första hand om hur man studerar modern konst. Engagerade studenter. Engagerad lärare. En möjlighet att besöka utställningar runt om i Genua. Oändligt intressant - trots att jag knappt fattade hälften.
Vid svenska universitet är det precis den typen av konstkurser som blir de första att ryka när stymparkniven åker fram. Tyvärr.
* En amerikansk undersökning har visat att ecstasy kan lindra posttraumatisk stress.
- Stämmer resultaten så är det helfestligt, säger Elias Eriksson, professor i farmakologi vid Göteborgs universitet tillika vän av mörk humor.
* Cem Özdemir, ny partiledare för De gröna i Tyskland, och en hyffsat kortklippt John Lennon...
Förvirringen är total.
onsdag 3 september 2008
måndag 25 augusti 2008
Ofrivilligt sex?
Det här med självdisciplin är inte min starkaste sida har jag märkt. I stället för att få den där skavande C-uppsatsen färdig gör jag andra saker. Som att skriva på den här bloggen, till exempel. Nu har jag nått ett riktigt lågvattenmärke - häromdagen besökte jag nämligen Blondinbellas blogg. Snälla, fråga mig inte varför. Låt oss säga att jag hade väldigt tråkigt.
I ett inlägg varnar Blondinbella för elak nollning, och det är väl fint. Men jag blir fundersam när hon skriver att nollningen ledde till att en tjej hade "ofrivilligt sex". Vad är ofrivilligt sex egentligen? Är ofrivilligt sex inte samma sak som våldtäkt?
Våldtäkt eller ofrivilligt sex: Att med våld eller hot om våld, eller på alla andra sätt mot sin vilja, tvingas till sexuell aktivitet.
Frivilligt sex: Att till exempel utan eller på grund av grupptryck dricka i sådan omfattning att omdömet sänks till den grad att man går med på sexuell aktivitet som man annars inte skulle ha gått med på, med någon som man annars inte skulle ha intresserat sig för, varför man senare eventuellt ångrar det hela.
Ofrivilligt sex är alltså våldtäkt och ingenting annat. Härom får någon gärna informera Blondinbella. Själv har jag tydligen en C-uppsats att slutföra...
I ett inlägg varnar Blondinbella för elak nollning, och det är väl fint. Men jag blir fundersam när hon skriver att nollningen ledde till att en tjej hade "ofrivilligt sex". Vad är ofrivilligt sex egentligen? Är ofrivilligt sex inte samma sak som våldtäkt?
Våldtäkt eller ofrivilligt sex: Att med våld eller hot om våld, eller på alla andra sätt mot sin vilja, tvingas till sexuell aktivitet.
Frivilligt sex: Att till exempel utan eller på grund av grupptryck dricka i sådan omfattning att omdömet sänks till den grad att man går med på sexuell aktivitet som man annars inte skulle ha gått med på, med någon som man annars inte skulle ha intresserat sig för, varför man senare eventuellt ångrar det hela.
Ofrivilligt sex är alltså våldtäkt och ingenting annat. Härom får någon gärna informera Blondinbella. Själv har jag tydligen en C-uppsats att slutföra...
fredag 22 augusti 2008
Det här med saffran
What about this saffron? Får ursäkta att jag går Seinfeld men har ni köpt saffran någon gång? Har ni gjort det så vet ni att saffran köper man över disk. Men det är inte en disk som kött-, korv-, ost- eller hårddisk. Det är i själva kassan saffranet ligger. Där lassar man upp mjölk, ägg och allt annat ointressant man har gått och plockat inne i butiken... och så böjer man sig fram mot kassörskan och viskar tyst genom mungipan, så tyst att ingen annan än hon kan uppfatta det: "och så ett gram s. tack".
Hon ser på dig i samförstånd, nickar lätt, försvinner ned under kassan och kommer upp igen. Du smyger fram sedelbunten, hostar och sträcker fram högerhanden med stålarna hopvikta, gömda i handflatan. Du får tillbaks the shit. Affären är i hamn och du tassar ut ur butiken samtidigt som du oroligt tittar dig över axeln flera gånger. Ingen civilspanare syns till. Du är på säker mark. Du kan äntligen pusta ut.
Så här fungerar det eftersom saffran är för värdefullt för självbetjäning, och för litet och tunt. Alltså: det fungerar så här eftersom det annars skulle bli busenkelt att langa in ett gäng paket under jackan och glida ut med en mindre förmögenhet. Och en jävla massa saffran.
Crocus sativus, lilla vän,
du anar inte vad du skulle
kunna ställa till med.
Fajn. Men visst är den svindlande trots allt, tanken på hur det skulle sluta om man i stället lade saffranet inne i butiken. Fattar ni vad det skulle leda till? Fattar ni vidderna här?
Vi snackar stöldvåg på stöldvåg och så skumma typer i klungor runt Sergels torg. Lastbilar från Polen fullproppade med lussekatter. Ärrade serber. Kapade fingrar. Mystiska lagerlokaler. Skottlossning. Paella hos Hells Angels. Plastpåsar med döda kroppar i sjöar. Plastpåsar i anus efter permis från Kumla. En helt ny typ av organiserad kriminalitet, ett helt nytt internationellt brottsnätverk, en helt ny svart marknad och en helt ny roman av Jens Lapidus.
När man tänker på allt det här inser man genast vilken sjuk tur det är ändå att saffranet ligger där det ligger, tryggt förvarat i kassan hos Eva-Britt. Med lättnad kan man således fortsätta att viska och vara maffialik bland pensionärer och barnfamiljer längst fram i kön på Konsum.
Hon ser på dig i samförstånd, nickar lätt, försvinner ned under kassan och kommer upp igen. Du smyger fram sedelbunten, hostar och sträcker fram högerhanden med stålarna hopvikta, gömda i handflatan. Du får tillbaks the shit. Affären är i hamn och du tassar ut ur butiken samtidigt som du oroligt tittar dig över axeln flera gånger. Ingen civilspanare syns till. Du är på säker mark. Du kan äntligen pusta ut.
Så här fungerar det eftersom saffran är för värdefullt för självbetjäning, och för litet och tunt. Alltså: det fungerar så här eftersom det annars skulle bli busenkelt att langa in ett gäng paket under jackan och glida ut med en mindre förmögenhet. Och en jävla massa saffran.
Crocus sativus, lilla vän,
du anar inte vad du skulle
kunna ställa till med.
Fajn. Men visst är den svindlande trots allt, tanken på hur det skulle sluta om man i stället lade saffranet inne i butiken. Fattar ni vad det skulle leda till? Fattar ni vidderna här?
Vi snackar stöldvåg på stöldvåg och så skumma typer i klungor runt Sergels torg. Lastbilar från Polen fullproppade med lussekatter. Ärrade serber. Kapade fingrar. Mystiska lagerlokaler. Skottlossning. Paella hos Hells Angels. Plastpåsar med döda kroppar i sjöar. Plastpåsar i anus efter permis från Kumla. En helt ny typ av organiserad kriminalitet, ett helt nytt internationellt brottsnätverk, en helt ny svart marknad och en helt ny roman av Jens Lapidus.
När man tänker på allt det här inser man genast vilken sjuk tur det är ändå att saffranet ligger där det ligger, tryggt förvarat i kassan hos Eva-Britt. Med lättnad kan man således fortsätta att viska och vara maffialik bland pensionärer och barnfamiljer längst fram i kön på Konsum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
